linalej

När jag säger att jag gillar att vara singel, och vill förbli det ett bra tag till - STIRRAR folk på mig som om de just sett shrek i levande person.
Och när jag säger att jag nog kommer dö ensam, utan att ha varit gift eller ens förlovad - ja, då är det som att himlen faller ner på folket.
Men så här är det. Jag har kommit på att jag har en jäkla massa krav. Krav, som inte ens jesus skulle kunna uppfylla. Det har kommit nu på senaste tiden.
Och med tanke på mina krav, så har jag vant mig vid att bli den ensamma glittertanten, som dricker champage till frukost och bor på franska rivieran när jag är 70+, ensam lycklig och totalt självständig!

Kraven är självklara och kommer aldrig ersättas, han ska:
*Vara RÅSNYGG! Så snygg att brudarna vänder sig om när han går förbi (redan där sprack ju allt, alla har inte samma smak, vilket gör att alla brudar inte kan vända sig om)
*Han ska inte gilla morgonmys - just av den enkla anledningen: man är ofräch, ful och har oborstade tänder.
*Han ska inte vilja hålla i handen hela tiden så fort man är ute på stan.
*Han ska ha sjukt bra humor, så jag varje dag får skrattattacker
*Han ska inte tycka om djur
*Han ska kunna laga mat (eftersom jag hatar att stå i köket)
*Han ska inte prioritera mig före sina kompisar (alltså kompisar först sen mig, så han inte riskeras att bli en toffel)
*Han ska fatta när jag är sur utan att jag behöver skrika det i ansiktet på honom
*Han MÅSTE vara spontan
*Ha snygg och tränad rygg
*Inte påpeka, kommentera eller överhuvudtaget säga saker som gör att jag vill himla med ögonen
*Vilja stå i centrum, men inte mer än mig
*Säga "jag älskar dig" endast en gång i månaden - så det verkligen känns som att han menar det och det inte blir en vanesak att säga

Så.
Den perfekta mannen.
Som inte finns.
Kanske i nästa liv.

Men när jag tänker efter, är jag själv så mycket att ha?
Är jag egentligen värd att ha så här höga tankar om min framtida man (som jag inte ens kommer få)
Jag menar, jag:
*Har extremt stor bacillskräck
*Tycker inte om djur
*Hatar orena händer (hansprit är mitt heliga)
*Bläddrar alltid tidningen från sista sidan till första
*Tycker inte om griskött
*Skrattar oftast åt mina egna skämt
*Gör precis som jag vill och skiter i konsekvenserna (för konsekvenser har man inte tid med, livet är för kort)
*Har hajar och flodhästar som favoritdjur
*Är beroende av läppglans
och tycker att barnmat faktiskt är ganska gott.

Så ja folket.
Jag har acceptera mitt kall.
Lina är den ensamma.
Eller inte ett dugg ensam faktisk. Jag har mina älskade vänner som mina flickvänner.
De är mina stora kärlekar och jag nöjer mig med det.
Jag får helt enkelt bli ett helgon.
Eller också så kanske han finns där ute?
Någonstans.
Jag har kanske sett honom, frågan är bara om boken som vi stängde igen kan öppnas igen?
Det blev bara ett kapitel, men som min kära sambo, Sara, sa igår:
Man måste alltid läsa två kapitel för att avgöra om boken är bra.
Så rätt!
Kanske dags att öppna den och se om kapitel två är lika som det första egentligen var,
men som inte hans med att läsa färdigt.
Så får det nog bli.
Men nu är bara frågan?
Är han lika galen i handsprit, läsk, läppglans och skrattattacker som jag?!
För annars går det ju inte.
Eller...?
/linalej